Varför unghäst??
En fråga jag ofta får just nu är varför jag bara har unghästar som jag rider och tävlar.
- Är det inte tråkigt att inte ha en "färdig" häst?
- Inte få hoppa omhoppning?
- Mer jobb?
Men mitt svar är Nej. Jag älskar att rida unghäst. visst, nån gång känner jag när jag är på tävling att jag bara vill gå in och köra mitt race i en omhoppning och vinna över alla :) Men den stunden har jag haft i mitt liv. Men den kommer nog komma tillbaka nångång i mitt liv men inte just nu.
När jag väl skulle köpa en storhäst så köpte jag Kitty. Med henne hade jag mina största framgångar.
Det var nästan ingen tävling vi var på under 2008-2009 där vi inte kom hem med en placering. Och dom flesta placeringar var första platser. Vi kom placerade hela tiden.. Det var nästan jobbig när jag inte var placerad.
I slutet på våran tid så fick jag lite prestationsångest, alla förväntade att vi skulle vinna så när vi inte änns blev placerade så blev jag jättebesviken.
Så när jag fick chansen att rida Lollo, jag vet själv att när Lollo kom så sa jag att hon är en häst jag aldrig kommer rida. Kanske nångång men aldrig som jag gör tävla och hoppa. Men efter en tur i skogen så vändes allt..
Och efter att fått förtroendet av min syster att hoppa in Lollo och göra allt med henne så kunde jag inte sluta rida henne, nu är hon min bästa häst och kommer inte säljas i första taget.
Jag var den som satt på när hennes första hopptävling var och jag var den som satt på henne när hon starta hennes första fälttävlan, Jag vann hennes första rosett på henne...
Allt som jag fått göra med henne som första person har en sån speciel känsla. Ingen har gjort det innan mig och det kan ingen ta ifrån mig och Lollo.
Sen tänk alla framsteg hon gjort! När jag började rida henne så kunde hon skritta, trava och galoppera.
Från att hoppa små 50cm hinder till att nu hoppa hinder på 110cm, gå i fin form och kan dom flesta dressyr skolorna.
Känslan man får av allt det här går inte att beskriva. Den är magisk enligt mig.
Få se en unghäst att utvecklas och bara bli starkare å starkare och duktigare å duktigare det är så fantastisk enligt mig.
Det är därför jag även köpt Lia, jag vill inte ha en färdig häst. Jag vill känna själv att det är jag som tagit hästen till framgång, inte nån annan.
Sen kan man se en framgång olika. Framgång för en "vuxenhäst" är oftast att man blir placerad eller rider felfritt i en klass, får bra procent i dressyren.
Medans med en unghäst kan det vara allt från att gå in första gången på framhoppningen, komma runt felfritt första gången, få över 50% i en dressyrtävling första gången eller gå ifrån starten på en terrängbana första gången.
Allt en unghäst gör första gången är en framgång för den.
Med Lia i helgen så var mitt enda mål att komma in på framhoppningen och in på banan och hoppa första hindret. Allt annat var bara bonus. Och vad gör vi då? Vi går in och debuterar 80cm med en riving och en vägran och hoppar därefter 90cm och kommer ut med bara 4 fel. Jag trodde inte det var sant när jag kom i mål.
Känslan jag hade då går inte att beskriva. Vi kom inte felfritt eller fick rosett, men vi klarade så mycket mer än vad vi hade som mål.
Det är det här som gör att jag älskar att rida unghästar, allt dom gör är en framgång :D
- Är det inte tråkigt att inte ha en "färdig" häst?
- Inte få hoppa omhoppning?
- Mer jobb?
Men mitt svar är Nej. Jag älskar att rida unghäst. visst, nån gång känner jag när jag är på tävling att jag bara vill gå in och köra mitt race i en omhoppning och vinna över alla :) Men den stunden har jag haft i mitt liv. Men den kommer nog komma tillbaka nångång i mitt liv men inte just nu.
När jag väl skulle köpa en storhäst så köpte jag Kitty. Med henne hade jag mina största framgångar.
Det var nästan ingen tävling vi var på under 2008-2009 där vi inte kom hem med en placering. Och dom flesta placeringar var första platser. Vi kom placerade hela tiden.. Det var nästan jobbig när jag inte var placerad.
I slutet på våran tid så fick jag lite prestationsångest, alla förväntade att vi skulle vinna så när vi inte änns blev placerade så blev jag jättebesviken.
Så när jag fick chansen att rida Lollo, jag vet själv att när Lollo kom så sa jag att hon är en häst jag aldrig kommer rida. Kanske nångång men aldrig som jag gör tävla och hoppa. Men efter en tur i skogen så vändes allt..
Och efter att fått förtroendet av min syster att hoppa in Lollo och göra allt med henne så kunde jag inte sluta rida henne, nu är hon min bästa häst och kommer inte säljas i första taget.
Jag var den som satt på när hennes första hopptävling var och jag var den som satt på henne när hon starta hennes första fälttävlan, Jag vann hennes första rosett på henne...
Allt som jag fått göra med henne som första person har en sån speciel känsla. Ingen har gjort det innan mig och det kan ingen ta ifrån mig och Lollo.
Sen tänk alla framsteg hon gjort! När jag började rida henne så kunde hon skritta, trava och galoppera.
Från att hoppa små 50cm hinder till att nu hoppa hinder på 110cm, gå i fin form och kan dom flesta dressyr skolorna.
Känslan man får av allt det här går inte att beskriva. Den är magisk enligt mig.
Få se en unghäst att utvecklas och bara bli starkare å starkare och duktigare å duktigare det är så fantastisk enligt mig.
Det är därför jag även köpt Lia, jag vill inte ha en färdig häst. Jag vill känna själv att det är jag som tagit hästen till framgång, inte nån annan.
Sen kan man se en framgång olika. Framgång för en "vuxenhäst" är oftast att man blir placerad eller rider felfritt i en klass, får bra procent i dressyren.
Medans med en unghäst kan det vara allt från att gå in första gången på framhoppningen, komma runt felfritt första gången, få över 50% i en dressyrtävling första gången eller gå ifrån starten på en terrängbana första gången.
Allt en unghäst gör första gången är en framgång för den.
Med Lia i helgen så var mitt enda mål att komma in på framhoppningen och in på banan och hoppa första hindret. Allt annat var bara bonus. Och vad gör vi då? Vi går in och debuterar 80cm med en riving och en vägran och hoppar därefter 90cm och kommer ut med bara 4 fel. Jag trodde inte det var sant när jag kom i mål.
Känslan jag hade då går inte att beskriva. Vi kom inte felfritt eller fick rosett, men vi klarade så mycket mer än vad vi hade som mål.
Det är det här som gör att jag älskar att rida unghästar, allt dom gör är en framgång :D
Kommentarer
Trackback
