GESALA STALL

Nu jävlar ska jag ta mig i kragen och bli bättre på att skriva.

Har så mycket att berätta så jag inte vet var jag ska börja....



Men iallafall så kan jag börja berätta det tråkiga som har hänt Sjaket.
Som dom flesta kanske känner till så har hon vart halt hela sommaren. Men iallafall så började det i Juni dagen innan jag skulle åka till Älvkarleby, tog in henne från hagen och hon var halt. Hon fick vila i en vecka, men ingen skillnad. Veterinären kom ut och vi fick medicin för kotledsinfalmmation. Ingen skillnad efter 3 veckor, fick en dos till på 2 veckor men ingen skillnad då heller. Vi bokade tid på Strömsholm och åkte dit. Tog massa bilder på hennes ben och bedövade henne och vi behandlade mot kotledsinflammation igen, fast på det andra benet. Åkte hem hon stog på box i 2 veckor och vi åkte på återbesök. Hon "friskförklarades" eller vi kunde börja rida henne igen.
När vi var på återbesök så fick hon även ett bar specialskor.

Vanliga skor är ju platta men Sjakets skor var böjda uppåt i fram- och bakkant. Dom här skorna fick hon för att hon skulle "rulla igenom" kotan mer och inte bli så plattfotad.
Men jag kände igen skillnad. Väl när vi skulle börja trava henne så halta hon dom första stegen vi tog. Då hade vi skrittat efter anvisningar i 2 veckor. Så då åkte vi in, men veterinären vi hade ibörjan var på semester så då fick vi bara smärtlindrande och fick en ny tid när veterinären kom tillbaka.

Vi var dit igen och vi sprutade och gjorde allt vi kunde men vi hittade inget fel på henne. Vi kom in med att hon var halt på vänster fram och när vi åkte därifrån var hon halt på vänster och höger fram samt höger bak.
Så då tog vi beslutet att vi skulle döma ut henne (triangelmärka henne) eftersom hon hade ett högt avelsvärde så skulle hon få gå tillbaka till å bli avelsboxen. Så vi fick intyg och vi skulle skicka in alla papper. Hon fick iallafall diagnosen lång framskriden Artros (vet inte hur det stavas) Ledbesvär är det iallafall. Hon var typ som en stelopererade människa i sina kotleder.

När vi kom hem från strömsholm så var hon ändå inte så halt så det syntes utan det kom bara fram om man böjde henne. Men en morgon när jag kom ner så ville hon inte gå ur boxen, men försker få ut henne iallafall och då hoppar hon fram på 3 ben. Från att vara haltfri när vi tog in henne dan innan så var hon blockhalt på morgonen när hon stått i boxen. Troligtvis så hade Artrosen blivit värre

Men hon hade haft såna här vändor hela sommaren och då har vi låtit henne stå i box några dagar och så har det blivit bättre. Men så ont hon hade nu sista gången har hon aldrig haft på hela sommaren. Det var hemskt å se.
Hon stog iallafall inne i 3 dagar, lite bättre men ingen direkt skillnad. Men hon fick iallafall gå ut i liten sjukhage som var lika står som hennes box. Så kunde hon iallafall äta gräs om dagarna.
På kvällen var det lite värre. Hon fick stå inne en dag till och hon blev lite bättre.
Men varje steg hon tog så smärta det i hennes ögon, det var som om hon hade gett upp. Det skulle inte bli bättre.
Jag visste att hon behövde smärtlindrande eftersom hon hade så ont. 

Så helgen den 10 september satt jag och pratade med henne i boxen och då bestämde jag mig att hon inte skulle få lida något mer. Det var det svåraste beslut jag tagit, att skilja sig från sin bästa kompis så tidigt och på detta sätt. Det var hemskt. Jag kunde inte prata om det på flera dagar. Ingen fick nämna det, för jag ville inte tänka på det.  

När jag tog beslutet så hade jag ändå 2 val som jag tänkte igenom väldigt noga.
ETT: Jag skulle kunna ge henne smärtlindrande som hon måste behöva gå på hela livet, buta. Med butan i kroppen skulle hon inte känna av det onda. Men som avelsmärr kan hon inte gå på det då det kan skada fostret. Så hon skulle bara få gå i hagen och inte göra något i många år, eftersom hon inte var gamla.
Eller
TVÅ: Hon skulle få sluta sina lyckliga år lycklig!
Och inte bli någon gamal tjurkärring som aldrig är glad för ingen gör något med henne.  


Jag ville inte se henne bli den där gamla tjuriga tanten, utan jag ville komma ihåg henne som den glada, positiva och helt underbar Sjaket som gjorde allt för mig i vilka lägen vi än var/kom i. 
Om några år skulle dom minnena vara borta och hon vara den där gamla tanten som går i hagen. 
Därför tog jag det svåra beslutet och lät henne somna. 

 
Vet säkert att några tycker det jag gjorde var fel men jag vet själv att det var rätt. Och veterinären tyckte även hon att jag var modig å ta detta beslut, hon tyckte även det var rätt beslut.
Det är inget liv för en häst att gå på smärtlindrande hela livet. Varför plåga ett djur man älskar? Älskar man sitt djur så mycket så är det bättre att släppa taget.




Jag vet iallafall att idag så springer hon på stora gröna ängar och har aldirg ont tillsammans med Jasmin, Molly, Snowe och lilla Tenneriffa.
Jag vet att det är fånigt men jag tror på det, i Nangiala..



Sista hoppet jag tog med min älskling<3